Stockholm Marathon 2012

Det här är jag, före loppet, i skydd av regnjacka och lyckligt ovetandes om vad som komma skulle.

Jag är väldigt nöjd med min insats, annat kan jag inte säga. Med tanke på hur dålig form jag har varit i, med de problem jag haft i löpningen, så gör jag ett kanonlopp. Jag märkte redan från start att benen kändes lätta och fina, inte alls de tuggummiben jag sprungit med senaste gångerna. Så det verkar som att min massiva insats för att rädda baksidan av låren, med yoga och massage, gett resultat.

Hela första varvet går superlätt. Vid Odenplan efter 14-15 km får jag enorma lyckokänslor över att benen bara trummar på av sig själva. Behöver knappt jobba för det. När jag träffar hejjarklacksgänget efter 17 km känns det hur bra som helst. Benen är pigga och jag har inte ont någonstans. Fingrarna är kalla men jag glömmer be om nya vantar.

Fram till 20 km känns allting bara bra. Sen kom jag ut på Gärdet och FY HELVETE vad det var vidrigt. Rak motvind och iskallt regn. Nu började det ta emot rejält. Gick på toaletten för tredje gången och tappade många minuter eftersom mina fingrar var stelfrusna och mina byxor fullständigt genomblöta. Höll på att inte få dem på plats igen.

Sträckan över Djurgården är jobbig och tråkig. Lite folk, lite mer kuperat än annars och oändligt, oändligt långt. Fokuserade på att jag skulle få träffa hejjarklacken igen efter Djurgårdsbron och det höll mig igång. Fick nya vantar och ny pepp! Körde på till 30 för att få en bra mellantid där, men sen tog det stopp. Södermälarstrand var en enda lång tortyr. Vinden låg på och det kändes som att byarna höll på att sopa omkull mig. De hjärnspöken som började snacka här var inte att leka med.

Vid Västerbron stod Anna och hejade igen och jag blev så grymt glad över ett bekant ansikte och påminnelsen om att det "bara" var 9 km kvar. Jag gick upp för Västerbron, sprang lite nerför, gick igen längs Norrmälarstrand. Hade bara tre tankar i huvudet vid det här laget. "Jag kommer att klara det!" "Snart får jag träffa Jonas" och "Hur FAN ska jag klara det här". Mina ben gjorde fruktansvärt ont. Det gjorde mindre ont att springa än att gå, men jag orkade inte springa.

Vid hejjarklacken var det 5 km kvar. 5 km av 42. Kan verka lite men det kändes oändligt. Vid Odenplan insåg jag att jag skulle kunna slå förra årets tid om jag skyndade mig, och jag gjorde ett litet försök att springa på, men jag var för trött, kall och blöt. Det gick inte. Nu var jag inte så ledsen över det, utan bara oändligt lycklig över att klara maxtiden på 6 timmar. Jag tog mig i mål!!!

Fram till 30 km låg jag 5 minuter bättre än förra året, men allt det tappade jag på slutet när jag gick in i väggen. Fast det spelar mig ingen roll. Det var 6 grader, det regnade oavbrutet och det blåste 10 m/s, upp till 18 m/s i byarna. Jag hörde från flera håll att temperaturen var nere på 4 grader vid starten. Så det var extrema förhållanden, men jag klarade mitt marathon. Ingen träning var förgäves, inget av det jag valde bort valde jag bort förgäves. Det känns grymt skönt att veta.

Just nu har jag ganska ont i kroppen. Det känns som att jag är i sämre skick efter loppet i år än förra året. Rumpan värker och baksidan av låren värker. Jag har fått ont på ovansidan av högerfoten, samma ställe som jag överansträngde vid intervallträningen i vintras. Skavsåren jag fick av sport-bhn var grymma. Två långa, breda, röda streck mellan brösten, som går ner under desamma. Jag har skavsår i halsgropen (mycket märkligt), på ryggen och i rumvecket där blöta trosor legat och skavt.

Så kall som jag var igår har jag nog aldrig varit. Jag var fullständigt genomblöt och kunde inte själv få upp dragkedjorna till mina kläder för att byta om. Tur att Jontan hemtjänstade mig.

Övriga plus och minus:
+ Jag åt korv med bröd efter loppet. Två stycken. Mmmmums!
- Jag valde en för stor finishertröja. Dessutom kändes den sunkig i kvaliteten.

Sammanfattningsvis: JAG KLARADE DET, och det var vidrigt!!!