fredag, november 14, 2014

Dagens simpass och lite funderingar

Den här veckan har jag fått nya simpass. Det är alltid spännande. Helst hade jag direkt velat sätta tänderna i det skräckinjagande monsterintervallpasset men jag kände mig inte pigg nog för det idag, så istället blev det 1450 meter "teknik och sprint".

När jag började simma idag kändes kroppen ungefär lika fräsch som om det varit sista hårda intervallen i en lång serie, eller som den kan göra de sista fem meterna av en längd utan andning. Som om jag var fylld av kolsyra. Eller helt tom på syre kanske.

Jag var väldigt glad att jag valt att köra det pass som såg "snällast" ut idag, eftersom inledningen kändes så otroligt lam. Men sen kom jag faktiskt igång när jag fick trycka på lite, och mina 2x6 hårda 25:or med fenor hamnade på 16-17 sekunder, nästan lika bra som i tisdags. Snubben jag delade bana med tyckte det var ett jävla drag, men han förstod varför när han såg mina fenor, sa han. Tack, eller?

Sen är det det där med voltvändningar... Det är väl det enda i min simning som jag har en lite nonchalant och obestämd inställning till. Jag har aldrig riktigt lärt mig att göra ordentliga vändningar och jag ser genom fingrarna för att jag inte kan bestämma mig för om jag inte bryr mig eller om jag borde ta tag i det. I öppet vatten behövs inga voltvändningar men det tar emot lite att göra något halvdant i simningen, där jag är så otroligt noggrann med allt annat.

Även om jag inte direkt jublade efter dagens pass så fanns det små glädjeämnen. Idag hade jag en uppgift som gick ut på att simma två hundringar så långsamt som möjligt, men med perfekt teknik. Jag ansträngde mig verkligen och simmade så sakta och korrekt jag bara kunde trots att det blev nästan svårare att hålla tekniken när det kändes som att jag bara låg och guppade på samma ställe.

Trots det så simmade jag mina hundra meter på ungefär 2:07! Jaha, säger du och fattar ingenting. Men lyssna då! I våras när jag körde hårda intervallhundringar så tog det ungefär så lång tid. Fattar du?!

Just det. Små glädjeämnen.

Efter simningen besteg jag, Gunnika, Reka och Diesel Väsjöbacken igen. Och vi hittade en ny väg till toppen som jag ska köra nästa backintervallpass i. Lär ta minst fem minuter att springa hela vägen, men jag är osäker på om jag ens kommer orka ända upp. Wohoo! Ångest!


Inga kommentarer: